Klockrankan, Cobaea scandens, är en klängväxt som behöver mycket värme och tid för att utvecklas. I år har det knappt hunnit bli någon blomning alls. Jag tror jag fick två blommor på min långa rackare, innan den hamnade på komposthögen förra veckan. Men det kan hända att jag inte gett den all omsorg den borde ha haft heller. Mycket sol, mycket vatten och mycket näring. More is more, när det gäller klockranka. Den härstammar från Mexico. Så då vet du vad som gäller i värmeväg!

Cobaean skall sås tidigt, helst i mitten av februari, för att hinna utvecklas ordentligt. Jag vet inte hur den uppför sig i ett soligt uterum eller växthus, men där kanske man inte har plats för all bladmassa ändå. Faktum är att detta är en fenomenal växt att använda som grön vägg där du vill dölja eller dela in en öppnare yta. Så ett frö per kruka i lätt fuktig, luftig och näringsrik jord. Det senaste såtipset Jag hörde är att man ska ställa fröet på kant, väldigt grunt i krukan, och bara täcka det nätt och jämt med jord. Sen kan man gärna dra en plastpåse eller plastfolie över så fukten behålls i jorden.

Sen får man ha tålamod, för groningen tar allt från tre veckor till en månad. När fröerna har grott är det dags att ge dem en pinne att stödja sig på. Ställ plantorna en bit ifrån varandra, för annars har du snart ett trassligt nystan av klängen att reda ut. Vid behov skolar du om till större kruka redan från början. Härefter kan plantorna stå i en svalare temperatur fram till att de avhärdas och planteras ut. Glöm inte en riklig vattning, för annars blir det ingen tillväxt!

Klockrankan kan kombineras med andra klängande växter som t ex Clematis viticella, eller italienska klematis. De har ganska små, hängande blommor och kommer tidigare i blom än klockrankan. Samtidigt fyller klockrankan på med lite mer bladverk, så det blir en fin kombination. Andra trevliga grannar kan vara Aster x frikartii, kokardaster, med ljust blå blommor. Även blå bolltistel och röd solhatt kan bilda fina par ihop med klockrankan. Bland de ettåriga växterna skulle blomstertobak i vitt eller lime, liksom den rosa rosenskäran vara perfekta partners i ett soligt läge.

Vitlöken är en tvärtom-växt som ska sättas i jorden när det börjar bli dags för frost och kyla i marken. Sätter man klyftorna för tidigt finns det risk för att de börjar gro och blasten sticker upp. Ju tyngre jorden är, desto större orsak att vänta längre med planteringen. Så länge man har en kall och stabil vinter är det inget hinder, men det är det sällan i Skåne. Problemen uppstår när det fryser och tinar om vartannat, för det skadar lökarna och deras tunna rötter.

Vitlöken förökas med klyftor och är klar för skörd först året efter plantering. Du delar sättlöken och sätter varje klyfta för sig på ca 5-6 cm djup och 10 cm avstånd. Tryck ner vitlöksklyftan med rotänden först och mylla över. Det allra bästa är att köpa speciell utsädesvitlök som är avsedd för odling på våra breddgrader och som är fri från sjukdomar. Det finns olika namnsorter som brukar fungera bra. Primor, Sprint och Casablanca är några. I år köpte jag Dukat som har riktigt kraftiga klyftor.

Det finns även sk solo-lökar i handeln. Det är vitlökar som inte klyftat sig. Det kan man testa genom att sätta lökar inomhus i plusgrader. Om de inte utsätts för temperaturer under 7 grader så ska de inte dela sig. Jag har inte provat, så jag kan inte garantera att det stämmer.

Vitlök är en näringskrävande växt som behöver mycket vatten. På våren när bladen börjar titta upp kan man gärna ge en dos stallgödsel på markytan och sedan täcka med halm eller gräsklipp. Då hålls jorden fuktig samtidigt som långsamverkande näring kommer rötterna till godo. Du kan gärna klippa lite blad och ha på salladen eller smörgåsen, men ta inte för mycket, för då hämmas lökens utveckling. Lökarna är klara för skörd när blasten börjar gulna. Det kan vara i juli-augusti. Torka löken med blast och allt på ett soligt ställe. Häng gärna upp dem i knippen på ett torrt ställe. Vitlök kan också ätas färsk.

Kålen har verkligen fått en renässans i det nya slow food-köket. Inte för att de nödvändigtvis tar så lång tid att tillaga, men för odlarens del är de också ganska slow. De har en lång växtperiod och behöver förkultiveras för att bli skördemogna innan hösten kommer. Kålväxterna trivs däremot bra i vårt relativt svala klimat med milda somrar. Det allra mest positiva är att kål hör till de mest fullproppade livsmedlen vad gäller antioxidanter, vitaminer och järn. Det är riktig supermat!

De flesta kålväxter härstammar från den vildväxande blomkålen som växer på sydeuropas stränder. Därifrån har man sedan förädlat fram en mängd olika former. Grönkål är en mer eller mindre krusig bladväxt som kan bli upp emot 1 meter hög som mest. Det finns även rödbladiga sorter som kallas purpurkål.

Grönkål kan odlas på alla slags jordar, men den kräver en hel del vatten och gödsel på lättare jordar. Man kan skörda grönkålen löpande under hösten genom att bryta av blad vid basen och låta plantans topp växa vidare. Efter ett tag kan plantan bli lite ranglig och då får man binda upp den mot ett stöd för att den inte ska välta. De allra spädaste bladen kan man gärna äta råa som sallad, men äldre blad blir lite sega och hårda och behöver därför finhackas och få en lätt förvällning i gryta eller stekpanna.

Svartkål är en italiensk specialitet och odlas många gånger även i rabatter, som prydnadsväxt. Som soppgrönsak är den speciellt god. Svartkålen är lika lättodlad som grönkålen, men kräver även den förkultivering i god tid innan utplantering. Man bör beräkna såtiden till 4-6 veckor före det är dags att plantera ut. Den tar ungefär 100 dagar på sig från sådd till skörd. Svartkålen kan precis som grönkålen stå kvar i landet trots att snön fallit och skördas under tidiga vintern.

Prydnadsgräs av olika slag gör sig fint i rabatter och krukor i kombination med perenner och säsongsväxter. Nu på hösten kan man förlänga krukornas prydnadsvärde genom att blanda in gräs bland de populära ljung och alunrot. Gräset rör sig i vinden och ger en skirare grönmassa som ger bra kontrast mot stora blad och styva stjälkar.

I rabatter och stenpartier ger gräsen liv under de sena höst- och vintermånaderna, så länge som blomaxen står pall i vinden. För de allra flesta gräsarter är det blomaxen som ger det stora prydnadsvärdet. Det skulle vara vårälväxing annars som är ett undantag. Där är det den ytterst tidigt uppväxande,  friskt gröna bladfärgen som piggar upp i en ännu sovande perennrabatt.

Pennisetum-arterna kallas på svenska borstgräs. De har mestadels smala blad som växer i tuvor och vippor som ser ut som flaskborstar ungefär. De vill stå väldränerat och ogillar blöta vinterregn. En del borstgräs är dåligt vinterhärdiga och ska helst täckas.

Till mina skuggtåliga favoriter hör de japanska starrgräsen som tillhör arten Carex. Det är ett jättesortiment att välja mellan, då det finns flera tusen olika starrarter i världen. Det är användningsbara gräs för olika typer av planteringar. De brokbladiga varianterna är extra tacksamma för att lysa upp lite mörkare hörnor. Carex morrowii ‘Ice Dance’ är friskt grön med vita bladkanter. Mycket lättodlad i något fuktigare jord och sprider sig lätt som marktäckare. Eftersom de flesta Carex-arter är vintergröna utgör de en vacker syn även vintertid. Carex oshimensis ‘Evergold’ har en något bredare ljusgul rand i bladkanten och smalare blad än ovanstående. Den är superfin ihop med mörkbladiga växter och där man kan tolerera en gulaktig färgton!

Calamagrostis brachytricha, eller diamantgräs, är ett skirt och vackert gräs som gör sig bäst på försommaren. På hösten mister den sitt prydnadsvärde ganska snabbt efter att bladen gulnat. Men den gör sig väl som tidig grönska i fuktigare planteringar ihop med fuktälskande perenner som kransveronika, flocklar och temynta.

Benved är kanske en av de mest undervärderade växterna som växer helt naturligt, men som gärna hade fått ta plats i trädgården. Den vanliga benveden, Euonymus europaeus, sprider sig lätt med frö i de södra delarna av landet. Den formar med tiden en bred (2-4 meter) och medelhög (3-5 meter) buske om inte viltet decimerar tillväxten årligen. Den verkar nämligen ha en ytterst smaklig ved för både harar, kaniner och rådjur.

Benved är en växt som tål de flesta jordar, förutom ren sandjord. Den vill gärna ha gott om näring och relativt god fuktighet i marken. Sol eller skugga spelar mindre roll. I naturen förekommer benved främst i brynzonen mellan skog och åker och den har god tålighet mot vind. Därför brukar jag även blanda in benved i läplanteringar för att täta till det nedre skiktet. Fåglarna älskar den, för att den blir så tät och för de rikliga frukternas skull. Och den tål beskärning väl ifall man vill hålla en jämn sida utåt.

Vanlig benved under sommartid är en ganska intetsägande buske. De unga skotten är gröna och även några år äldre ved behåller ofta den gröna färgen. Ett speciellt kännetecken är korklisterna på äldre skott, men även den allmänna kantigheten på skottet är typisk. Släktingen vingad benved, Euonymus alatus, får ännu mer framträdande korklister. Knopparna är spetsiga och ofta ljust gröna. De påminner mig om blåbärsris. När bladen spricker ut blir de avlångt elliptiska och tätt tandade. De är motsatt placerade runt skottet.

På hösten framkommer så det verkliga attraktionsvärdet hos benved – den sprakande höstfärgen, som oftast drar mot starkt rosa-cerise. Både blad och fruktkapslar får samma färg. När den fyrrummade fruktkapseln spricker upp tittar de granna, orangefärgade frukterna ut. De hänger ofta kvar i många veckor sedan bladen fallit.

Träffar ibland på folk som sitter inne och häckar under den varmare årstiden fast det är jättefint väder ute. Varför då, undrar jag, ska vi inte sätta oss utomhus? Men nej, ”det blåser så kallt”, säger de. ”Det blåser alltid här”. ”Du förstår väl att på vår gård kan man inte sitta ute!” Men nej, det förstår jag inte. Det är ganska naturligt att det blåser på den skånska landsbygden, och även inne i stan, för det finns inte tillräckligt mycket skog som skyddar. Men det är också ett problem som går lätt att komma runt. Genom att plantera ett läskydd av vindtåliga växter.

På många äldre gårdar har almen utgjort en betydande del av vegetationen i grannskapet. Efter att almarna föll offer för almsplintborre med flera åtföljande sjukdomar har vinden haft fritt blås om ingen nyplantering skett. De traditionella skånska pilevallarna härstammar från ca 1600-talets mitt då pilar planterades uppe på torv- eller jordvallar som lagts upp för att skydda grödorna från kreatur. Pilarna stabiliserade jordmassorna och försåg bönderna med bränsle. Samtidigt erbjöd de ett visst skydd mot erosion från vind. Men under 1800-talets slut började man ta bort pilevallarna för att återvinna åkermark.

Numera kan markägare ansöka om bidrag för skötsel av läplanteringar via Länsstyrelserna. Lähäckar nyplanteras igen till glädje för både djurliv, lantbrukare och boende. Uppbyggnaden av dessa vindskydd beror på många faktorer, såsom allmän vindriktning, terrängens topografi, övrig vegetation och bebyggelse samt markförhållanden. För ett vindutsatt, låglänt land som Danmark har vindhastigheten bedömts vara 25-30% större utan det tätt utbyggda nätverk av läplanteringar. Där är det framför allt de många parallella häckarna som ger effekt.

Profilen på lähäckarna, såväl som deras höjd, täthet, bredd och struktur påverkar effekten av planteringen. Ett ojämnt krontak ger en högre vindreduktion än ett jämnt. Det är dessutom en fördel om framkanten är utdragen, eftersom det minskar turbulensen. Därför är bryn med buskskikt att föredra längst i framkant av en lähäck bestående av träd. Ju högre planteringen som vinden ska ta sig över är, desto större läeffekt både på vindsidan och läsidan av hindret i fråga.

Glesa vindplanteringar ger mindre, men jämnare lä över en längre strecka, medan täta häckar producerar kraftig lä på ett kortare område. Det är alltså silningseffekten som är själva grejen. Ett tips är att man ska kunna se markens färg på andra sidan vindridån, men inte vad det är för gröda. Då är vegetationsskiktet lagom tätt. Genom att blanda häckväxter med olika trädarter uppnår man både ett lagom tätt underskikt som stoppar ”golvdrag” samtidigt som man får en böljande profil på toppen.

Förutom att skydda mot vind ska man komma ihåg att läplanteringar också har stor påverkan på luftföroreningar och buller. Detta är egenskaper som gör att läplanteringar har en utvidgad funktion i staden. Där man dessutom kan skärma av trafiken eller den täta bebyggelsen och ge en känsla av oexploaterad frizon. Genom att man skapar delvis genomsläppliga växtridåer uppstår inte heller någon känsla av otrygghet för dem som vistas i området.

Exempel på trädarter som är vindtåliga: naverlönn, gråal, björk, avenbok, ask, tall, asp och poppel, parklind och olika ekar. Bland busksortimentet kan jag nämna körsbärskornell, hagtorn, videarter, slån, vresros och silverbuske. Naturligtvis är det markförhållandena som ska styra vilka växter som väljs ut till läplanteringen, men jag anser också att det är viktigt att se till viltets och insekternas behov av skydd och mat.

Nu börjar det vara lite sent att plantera rosor, men det går bra att planera och drömma om fina rosenrabatter till sommaren. Många rosor är faktiskt väldigt lättskötta, tvärt emot vad många tror. Grundlägg rätt så får rosorna bästa förutsättningarna för att lyckas.

De allra flesta rosor vill ha en solig växtplats. Det finns lyckligtvis undantag, med rossorter som utvecklas fint även på norrsidan, något som gläder den med en skuggig trädgård. Det måste inte vara ett stekande söderläge, då den platsen kan bli alltför varm och torr. Väster är också bra. Plantera inga rosor direkt in vid husväggen, utan lämna åtminstone en spalt på en halv meter till grunden. Eller se till att rosen är placerad vid stupröret såden får extra vatten när det regnar.

Det finns speciell rosjord att köpa, men en god matjord uppblandad med lite kompostjord brukar fungera bra. Jorden får gärna vara lerhaltig, men samtidigt ska det inte stå vatten i planteringsgropen, utan marken ska vara väldränerad. Kogödselkompost tycker jag fungerar bra som tillskott till rosor. Det är lagom stark näring, samtidigt som jorden är lucker och genomsläpplig.

Många rosor man köper idag är planterade i kruka. Det gör det lite lättare att få en bra etablering, för växten är inte så känslig. De barrotade buntarna med rosrötter måste blötläggas noga i en spann med vatten uppblandad med lera. Leran innehåller små små kolloider som är som minimala geléklumpar som samlar vatten. Kolloiderna fäster på rosens rötter och ger den ett litet förråd av reservvatten vid planteringen.

Gräv en djup planteringsgrop när du ska sätta rosor. Planteringsdjupet är beroende av var ympstället sitter. Du ser det som en knöl en bit ner på roten. Ymp- eller okuleringsstället är extra känsligt för kyla, så därför placeras det åtminstone 10-15 cm ner i marken. Det betyder att gropen ska vara minst 0,5×0,5 meter. Trampa till jorden ordentligt så det inte blir några luftfickor och vattna sedan ordentligt. Minst 20 liter per planta och dag den första tiden.

Rosor behöver mycket vatten. Är det en torr jord kan det vara läge att sätta ut droppbevattningsslang, annars får du passa med vattenkannan om det blir torrväder. Vattna på jorden, inte på bladen eller blommorna. Ständig fukt i bladverket ökar risken för svampsjukdomar. Mjöldagg uppkommer gärna där det är fuktigt och luften står still. Så lite ”golvdrag” kring rosorna är inget man behöver ängslas för. Det gör bara nytta för att torka upp bladen och ytjorden.

Klängväxter kan utnyttjas för att klä in mindre vackra byggnader eller murar. Men de kan faktiskt också forma snygga rumsavdelare eller spaljéer i det fria. Vildvin förekommer på våra breddgrader i tre arter, Parthenocissus inserta eller vitacea, P. quinquefolia och P. tricuspidata.

Quinquefolia har långa klängetrådar som den använder för att slingra sig uppför trädstammar, väggar eller staket med. Den fungerar även väl som marktäckare i soliga-halvskuggiga lägen. Bladen är ganska stora, upp till 10 cm långa och omvänt äggrunda och spetsiga. Som namnet antyder består ett blad av 5 stycken småblad.

Växten härstammar från östra USA och Mexico och kallas i Amerika för Virginian creeper. Ju mer ljus och värme den får, desto bättre fruktsättning och höstfärgning. Det är en anspråkslös växt som klarar olika typer av jordar, även sanddyner. Engelmannvinet P. q.’Engelmannii’ har något mindre blad än arten, men en ännu starkare höstfärg.

Rådhusvinet, P. tricuspidata, känner man igen på de blanka, mer lönnlika bladen som är ordnade likt takpannor mot väggen de klättrar mot. Den kommer från Japan, Kina och Korea och föredrar betydligt fuktigare jord än den ovanstående. De unga bladen på våren är lätt bronsfärgade, men de blir livligt gröna längre fram på säsongen. Blommorna ser man knappt till, för de är väldigt oansenliga. Frukterna utvecklas varma somrar och är blådaggiga som små vindruvor.

Fem våningar upp i luften finns en ny Köpenhamnsattraktion, ÖsterGro, ett stadsodlingsprojekt med inspiration från New York. På taket till en tidigare bilhall stod bilarna parkerade innan, men nu går platsen inte längre att känna igen. Efter att över 100 ton jord fraktats upp med bilhissen och spridits ut över 600 kvadratmeter tak är odlingsläget nära nog perfekt. Värme och fullt ljus hela dagen.

Här finns bikupor, hönshus, växthus och restaurang. Trädgården är öppen för workshops och kurser inom ekoodling och restaurangen serverar egenodlade läckerheter från april-oktober. Allting invigdes 2014, så förvandlingen från grå industrimiljö till en naturupplevelse mitt i stan har gått fort. Odlingen drivs av en förening med ca 40 medlemmar och en halvtidsanställd trädgårdsmästare som sköter den dagliga driften.

Det låter fantastiskt och jag skulle gärna uppleva det på plats nästa sommar. Hur man hittar dit? ÖsterGro ligger vid St Kjelds Plads i stadsdelen Österbro i nordöstra Köpenhamn. Närmaste tågstation heter Ryparken. Föreningen har även en egen facebooksida.

Tack Malin Lobell, från odlastaden-bloggen, för att jag fick låna dina bilder!

Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.

Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.

Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.

Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.

Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.

A late bloomer, kan man kalla törelväxterna som rabattblomster. Late så tillvida att de inte blivit riktigt accepterade som prydnadsväxter förrän på de allra senaste åren. Vad gäller blomningstid på året så är de däremot tidiga.

Euphorbiorna är örter, halvbuskar, buskar och suckulenter. Det finns omkring 2000 arter i hela världen och hit hör även julstjärnan. Det som är gemensamt för dem alla är de obetydliga blommorna som omges av starkt färgade högblad. Växterna innehåller också en giftig, vit mjölksaft som kan ge hudirritationer. Detta gäller dem alla oavsett om de är sumpmarksväxter eller trivs bäst i soliga stenpartier.

Som rabattväxter är törelväxterna mycket spännande. Eftersom de blommar tidigt på säsongen kan de kombineras med t ex julrosor, påskliljor, tulpaner och prydnadslökar Allium. Mörka färger gör sig fint i kombination med de oftast gula eller limegröna högbladen. Plantorna är ofta lätta att föröka genom sticklingar eller delning. Tar du sticklingar på våren så doppa genast snittytan i ljummet vatten för att stoppa den mjölkaktiga växtsaften från att rinna ur skottet. Låt sedan snittytan torka innan du planterar den i sandblandad jord.

Eldtöreln, Euphorbia griffithii, är en högväxt perenn som kommer frå trakterna kring Himalajas bergskedja. Den har dekorativa stjälkar och blomställningar som går åt det kopparröda hållet. I sina hemtrakter trivs eldtöreln bland surjordväxter som ek och rhododendron. Halvskuggigt till soligt och något fuktigare jord är tipset.

Euphorbia polychroma eller gulltörel är en snygging som har ett prydnadsvärde som sträcker sig över hela säsongen. Den växer gärna torrt och i full sol, men klarar även ett halvskuggigt läge. De lysande guldgula högbladen färgas vackert brunröda till hösten.

Euphorbia characias ssp. wulfenii har kanske inget svenskt namn. Det är en hög, nästan vintergrön halvbuske med limegula skärmblad som sitter som små strutar. Växtens stjälkar blir lätt lite kala nertill och därför kan det vara bra att plantera något täckande framför. I sydligaste Sverige kan den här växten klara vintern, men i högre zoner måste den förvaras frostfritt.

Lite knepig, lite störig och inte alls lättodlad. Men ändå så kär, och en stor favoritväxt i sommarens krukor, är chokladblomman, Cosmos atrosanguineus. Färgen är mörk och mustig, nästan lite sammetslik, men det är faktiskt doften som gett blomman dess svenska namn. Ställer du den så att den får kvällssol lär du få uppleva den kakaolika doften.

Blomman är tämligen enkel och växten ser till och med ganska spretig och gles ut. Men ge den ett matchande sällskap av färger som lyfter den mörkt brunröda blomman, så får du en väldigt graciös sky över rabattens eller urnans övriga blommor. Chokladblomman blir 60 cm hög och kan gärna kombineras med gräs eller andra överståndare för att inte försvinna i mängden.

Chokladblomman kan sås från frö, men vanligare är att man köper den som blommande växt. Den blommar från juli fram tills första frosten kommer. Planteras i näringsrik och fukthållande jord, t ex U-jord. Det är en växt som härstammar från Mexico, så välj en plats i lätt halvskugga-sol, och glöm inte att vattna regelbundet. Ge extra näring några gånger under sommaren. Under växtsäsongen bildar plantan en knöl som du kan gräva upp till hösten förvara frostfritt över vintern, ungefär som en dahlia. Så även om den mestadels fungerar som en ettårig utplanteringsväxt, kan man försöka hålla den som perenn.

Du kan också ta in hela krukan i ett garage eller svalt lagerutrymme med lite ljus. Vattna endast mycket sparsamt om den börjar se torr ut. Har även hört att den kan övervintras i några minusgrader om man virar in krukan i liggunderlag och ställer den på frigolitskivor. Då fryser inte krukan så lätt underifrån. Det är också viktigt att inte vattna när den står kallt. I april är det dags att väcka plantan och klippa ner den. Skydda växten med fiberduk de första veckorna. Duken skyddar både mot sol och nattfrost. Öka vattningen successivt. Tänk på att växten kan drabbas av mögel om den står för blött.

Så här års är frökatalogerna trädgårdsmästarens tröst och ett sätt att härda ut i vintermörkret. Vill ha, vill ha och vill ha det där också. Det är lätt att förköpa sig i sin odlingsiver och plötsligt står man där med långt fler fröpåsar än vad som får plats under växtlampan eller i drivhuset. Och sen ska man få dem att gro också! Det är ibland lättare sagt än gjort, speciellt om det gäller lite svårflörtade perenna växter som har speciella inbyggda skyddsmekanismer i fröna, frövilan.

Då ett frö är i frövila kan det inte gro trots att alla yttre miljöfaktorer är uppfyllda. Fröets embryo, själva grodden, anlaget till den nya växten, är omoget och behöver en eftermognadstid. Frövilan innebär ett skydd för att fröet inte ska gro vid fel tillfälle, kanske alldeles för tidigt när det är kallt ute och den nya plantan riskerar att frysa bort.

När groningen startar beror på såväl yttre som inre faktorer hos fröna. Yttre faktorer som behövs är vatten, syre och en lämplig temperatur. En del frön är också ljusberoende för att gro. Hormoner styr de inre faktorerna, t ex för äpple och häggmispel betyder det att tillväxthämmande ämnen produceras för att fröet inte ska börja gro medan frukten ännu sitter på trädet.

Vissa fröer måste passera genom matsmältningskanalen hos en fågel eller ett däggdjur förrän de är grobara. En del fröers skal behöver gnuggas eller slipas för att skalet ska släppa in vatten som behövs för groningen. Andra fröer måste stratifieras, d v s utsättas för en värme- eller köldbehandling för att kunna gro. Det finns riktigt krångliga fröer som kräver både stratifiering och mekanisk bearbetning för att frövilan ska brytas.

En stratifiering åstadkommer du genom att lägga fröet i fuktig sand eller torv och utsätter det för ettdera värme eller kyla. För kallstratifiering fungerar det ofta bra med kylskåpets kallaste del (under 5 grader C) och för varmstratifiering är en temperatur på 15-20 grader tillräckligt. Varmstratifiering simulerar sommar och kallstratifiering vinter. Genom att först varmstratifiera och sedan kallstratifiera ett frö kan du åstadkomma samma effekt som om fröet varit ute först en vinter och sedan en sommar och ytterligare en vinter innan fröet varit moget att utveckla en grodd. Då kan du få fröet att tro att det ska starta sin tillväxt ett år tidigare än i naturen. Stratifieringstiden varierar från art till art, men kan vara från ca 3 veckor upp till några månader.

De flesta fröer behöver torka så att vattenhalten sjunker innan de kan lagras och därefter förvaras torrt och svalt. Normalt är lagringstiden mycket lång om bara förhållandena är rätt. Det finns en historia om frön från fjällupin som hade legat i magen hos en nedfrusen 10 000 år gammal fjällämmel. Ett sådant frö grodde bara två dagar efter sådd. Fantastiskt, eller hur!

Stockrosen som blommar så ljuvligt under högsommaren i de mest torra och utsatta lägena kan ibland bli mycket hårt åtgångna av rost. Stockrosrost är en svampsjukdom som främst angriper bladen hos både vilda och odlade former av släktet malva, som stockrosorna tillhör.

Man upptäcker först att bladen börjar gulna och när man tittar på undersidan av bladen syns de 1-2 mm stora, runda kuddarna av rost. Även stjälkarna kan angripas. Lindrigare angrepp behöver inte störa växten, mer än visuellt, men vid svåra skador får plantan svårt att genomföra sin fotosyntes och blomningen utvecklas dåligt.

Stockrosor som står luftigt och i blåsiga lägen drabbas mindre av rost. Helt enkelt för att svampsjukdomar kräver hög luftfuktighet och fukt på bladen för att trivas som bäst. Förmodligen finns det högre motståndskraft i vissa äldre sorter jämfört med många spektakulära hybrider. Det kan vara värt att plocka frön från friska bestånd om man vill förnya sina stockrosplantor. Ibland har man också kunnat konstatera att andra generationens plantor är friskare än de frösådda plantor man köper.

Ett sätt att råda bot på smittan är att klippa bort de första bladen som kommer upp på våren.  Rosten övervintrar vanligen i stockrosens bladrosetter och de första bladen som utvecklas om våren är oftast angripna. Nackdelen med att plocka bort blad är att det försenar växtens utveckling och blomning, så man ska inte ta bort alla blad på en gång. Plocka även bort angripna blad senare under säsongen och lägg dem i brännbara sopor och inte på komposten.

Det finns svampmedel man kan prova. Binab Trichoderma har jag använt på svartfläckssjuka på ros. Den kan vara effektiv även mot rost på stockros. Men i de flesta fall får man leva med rosten. Den väldränerade jorden och luftiga läget är kanske ändå det bästa botemedlet.

Har gott om vilt i skogen och även springande tvärs över gräsmattan ibland, men tycker mig ha mindre viltskador i trädgården numera. Förr rök både tulpaner och benved snabbt och lätt, så fort de kom i knopp. Är det vaktkissens förtjänst?

Ha ha, skulle inte tro det nej! Det är en ganska värdelös katt på att gå ut när det är kallt. Ligga vid spisen och dela frukoststol med matte – ja tack.

Så då fick dörrblommorna bli rådjursmat!

Vaktelbären kommer nog inte igen denna vinter i alla fall. Tänker dock försöka övervintra plantorna som de är och plantera ut dem i den sura rabatten i vår. Tuvvaktelbären är på alla sätt större än lingon, men annars mycket snarlika i växtsättet. Bladen är tunnare, mycket tunt vaxöverdragna, och betydligt större än lingon. Blommorna är ljust ljusrosa och mycket lika lingonblomman. Bären är stora, ceriseröda till klarröda, och sitter kvar på plantan länge.

Vaktelbär är släkt med ljungväxterna och härstammar från nordöstra Nordamerikas ljunghedar. Lågt pH och god fuktighet är en förutsättning för att växten ska trivas. Då sprider den sig med rhizomer i det översta jordlagret.

Knappt har det blivit nyår och trettondag innan man redan tröttnat på julstjärnor, hyacinter och amaryllis. Fräscha, krispiga tulpaner vill vi ha! På fredag den 15 januari är det Tulpanens Dag. Dags att köpa hem tulpaner i stora lass!

Tips för att lyckas med tulpaner

En tulpanbukett du köper i hyfsat knoppigt tillstånd håller sig ca 1 vecka. Ställer du buketten svalt över natten kan den hålla betydligt längre.

För att få bästa hållbarhet skär du av stjälkarna på din nyinköpta bukett ungefär en cm med en vass kniv. Ofta har tulpanernas yttersta ände torkat vid lagringen och i affären, så det torra måste bort. Sedan kommer tulpanerna lättare ta upp vatten. Placera tulpanerna i en vas och fyll på med friskt, kallt vatten. Låt omslagspapperet sitta kvar runt buketten den första timmen då de suger vatten. Stjälkarna blir då raka och fina. När du tar bort plasten ställer du tulpanerna där du vill ha dem, gärna på ett ljust ställe, men helst inte i direkt solljus.

Tänk också på att placera tulpanerna en bit ifrån färsk frukt (särskilt äpplen), eftersom tulpanerna åldras snabbare av den etylengas som frukten avger. Vill du ha riktigt hållbara tulpaner kan du leta efter tulpaner med löken kvar. Ge dem bara ytterst lite vatten i botten av vasen eller krukan där du ställer lökarna. Annars finns det risk för att löken ruttnar.

Du får verkligen ursäkta stort fokus på tulpaner i bloggen just nu, men det är bara det i blomväg jag tänker på just nu. Älskar verkligen tulpaner i alla former! Årets tidiga snittulpaner är så fräscha och krispiga. På samma gång tar en maffig tulpanbukett en sån självklar plats där man placerar den.

Träffade många vackra tulpaner på pressvisningen som svenska tulpanodlare ordnat tillsammans med Blomsterfrämjandet i Malmö. Historiskt vacker miljö i Suellska villan mitt i Malmö och massor av vackra stilleben gjorda av Anna Gouteva.

Alla tulpansorter har sin tid. Lökarna som används i Sverige kommer från Holland och håller storlek 12 cm. De planteras i stora plastbackar = löklådor någon gång mellan augusti och november och förvaras därefter i kylrum. Ca tre veckor före skörd tas lådorna in för drivning. Men temperaturen måste övervakas noga. Den får inte vara högre än 9 grader, för då blir skaften väldigt korta. Det ger ett sämre pris.

Fast blommorna är precis lika vackra trots att stjälkarna är korta. Köpte själv två sådana buketter på torget i Lund i veckan. Den äldre mannen som var både odlare och blomsterförsäljare fick nog inte så många kronor för varje blomma han sålde. Men tulpanerna har sträckt på sig och blev hur fina som helst ändå, trots sina från början korta stjälkar.

Metoden att gjuta in bilder, mönster och strukturer i prefabricerade betongytor uppfanns av den finska inredningsarkitekten Samuli Naamanka i slutet av 1990-talet. Vad man använder sig av är betongens beståndsdelar ballast och cementpasta som åstadkommer skiftningen i elementens yta. Det är alltså inga konstiga tricks eller tillsatser som tillförs betongen.

Det som behövs är ett slags tjockt fotopapper, ett membran, som är impregnerat med en ytretarder. Önskad bild trycks på membranet och levereras sedan till betongfabriken i stora rullar med en bredd på 2 meter. Retarderpapperet läggs i botten på gjutformen, formen fylls med betong och efter avformning spolas betongytan med vatten. Då framträder bilden sedd på lite avstånd.

Bilden är resultatet av kontrasten mellan den släta betongytan och den exponerade aggregatytan hos den i betongen ingående ballasten. Genom att förändra ballastens eller cementpastans färg får man ett ofantligt antal variationer på ett mönster.

Företaget som tillverkar fotopapperet heter Graphic Concrete Ltd, och finns i Finland. Men gjutuppdragen ligger fördelade över hela världen. Mest används metoden till prestigefyllda byggnader, men under min tid som designchef för betongföretaget Nordform (senare S:t Eriks) anpassade jag metoden till prefabricerade stödmurar och markelement. Duktiga hantverkare på betongfabriken fortsätter att förfina gjutkonsten och nya, fina byggobjekt tillkommer årligen. Bilden nedan visar en gjuten gång utanför det nya konserthuset Malmö Live. Konstnär Karolina Erlingsson.

Att odla tomater och chili är oemotståndligt kul! Det är faktiskt helt ofattbart hur ett sådant litet frö kan leda till en så stor och frodig planta med så mycket skörd! Alla sorter och alla somrar är förstås olika, men för det mesta blir utväxlingen enorm.

Det underlättar förstås mycket att ha ett växthus. Sol måste både tomat och chili ha, men skydd undan vind och en jämn värme och fuktighet når man bäst under glas. Frilandsodlat på våra breddgrader kräver en perfekt säsong. Många har tillgång till en skyddad balkong och det duger också ganska bra. Välj då frilandssorter och sådana som håller en mindre storlek.

Sen gäller det att ge sig till tåls lite till innan du börjar så. I fjol var jag tidigt ute och plantorna hann bli lite för stora innan det blev varmt nog att plantera ut dem i växthuset i början av maj. Slutet av februari-början av mars är ganska lagom såtid. Men shoppa frön kan man göra redan nu! För de bästa sorterna tar ofta slut fort, så det gäller att passa på.

Jag har en stor personlig favorit bland tomaterna – Tigerella – och eftersom de sista fröna gick åt förra säsongen handlade jag en ny påse i veckan. Det är inga problem att spara fröer från ett år till nästa och även till nästa. Tomatfrö har god hållbarhet. Och god grobarhet, så så inte fler krukor än du har plats för. Det är ytterst hög groningsprocent på tomat och det blir nästa alltid full pott av fina plantor. Desto tråkigare om man tvingas slänga, men då kan du ju ge bort en planta eller två till en god vän! Frestas inte att sätta dem för tätt, då det för med sig andra problem med ljuskonkurrens.

Vid sådden använder du vanlig såjord och gärna små kvadratiska vefi-krukor, som tar minst plats på en bricka. Jag brukar sätta ett par tre frön per kruka, ca 0,5 cm djupt. Fukta jorden lätt och täck gärna med ett genomskinligt plastlock eller plastfilm för att behålla fuktigheten. Mina krukor står i ett fönster över elementet och det räcker gott och väl med rumstemperatur för att fröna ska gro.

Ta bort plasttäckningen när groddarna börjar nå upp dit. Hela tiden ska jorden hållas lätt fuktig, så man bör vattna varje dag eftersom krukorna är små och jorden lätt torkar ut. När du kommit så här långt kan babyplantorna ställas lite svalare för att inte ränna iväg i höjden. Ljust och soligt ska det vara, och helst 15-18 grader. Ju varmare växtplats, desto mer ljus kommer de att behöva. Har du inget svalt fönster att erbjuda, utan bara vanlig rumstemperatur, så behöver du en extra lysrörsbelysning.

När plantorna vuxit till sig så pass att de utvecklat sina första flikiga karaktärsblad är det dags att plantera om i plantjord och större kruka. Jag brukar välja perennkrukor som är i stadig plast, 10×10 cm och 12 cm höga. Mjölkförpackningar är superbra, men klipp av ett hörn nertill så överskottsvattnet dränerar ut. Sätt ner rotklumpen i botten av krukan och fyll på ända upp med gödslad planteringsjord. Det betyder att en stor del av stammen blir täckt av jord. Tomat är en av de få växter man kan, och ska, göra så med. Därigenom utvecklar stjälken nya rötter och du får en stabil planta.

Härifrån fortsätter skötseln med regelbunden vattning och svag näringslösning varje vecka. När plantorna börjar bli för höga för att stå rakt ska du binda upp dem. En grillspettpinne i trä och påsförslutare funkar bra som uppbindning. Flytta upp lysrörsrampen an efter som plantorna växer.

När nattemperaturen börjar vara stabilt kring 8-10 grader är det läge för utplantering. Men innan dess ska du avhärda plantorna så att de är anpassade för uteklimatet. Det gör du genom att ställa ut plantorna dagtid på ett vindskyddat ställe. Först skuggigt, t ex under fiberduk, och så småningom kan du ge dem mer solljus. Åker de ut i solen direkt kommer solen att bränna hål i bladen. Vid utplantering till stora krukor är det fullgödslad växtjord som gäller. Gärna med en stor andel komposterad kogödsel på påse!

Muscari betyder myskdoftande blommor, och fastän det inte är så mycket för doftens skull som jag håller pärlhyacinter, så är det ett härligt namn! Pärlhyacintsläktet härstammar från trakterna kring Medelhavet, och det är faktiskt så att de växer vilda runt precis hela Medelhavet och dessutom en bit upp i Alperna. I första hand väljer de soliga stäpper, ängar och glesa skogsområden. De gillar marker med vårfukt där lökarna kan stå upp till anklarna i rinnande smältvatten från bergen. Men under sommaren är klimatet torrt och hett. Då bakas lökarna i solen.

Ska du välja en lämplig ståndort för pärlhyacinter i trädgården så är kraven inte jättehöga. Tvärtom är det en växt som villigt förökar och sprider sig vidare med både frö och lök. Den anpassar sig vanligen till de flesta växtplatser, bara det inte är alltför blött och näringsrikt under sommaren och vintern.

Jag köper gärna på mig mängder av drivna pärlhyacinter nu på vårkanten och njuter av dem både inomhus i arrangemang och utomhus i kruka. De är gudomligt näpna, men man måste se dem på nära håll, annars missar man poängen. Det är ju inga storväxta eller grälla växter, utan de flesta arter blir inte mer än 10-20 cm höga.

När blomningen för de krukodlade exemplaren är avklarad kan du gärna förvara lökarna torrt i sin kruka. Småningom vissnar bladen ner och då kan du bara gömma undan krukan i en papperspåse i förrådet tills det blir höst och dags att plantera ut dem. Lökarna behåller spänsten bra och har inga krav på att hinna rota sig innan frosten kommer, så det brukar inte vara någon fara även om du planterar ut dem i rabatten ganska sent.